Lyssnar just nu på en bok. ”Hästpojken”. Den handlar om en idag skicklig och välkänd svensk ryttares väg till framgång. Att rida som ung kille var långt ifrån någon självklarhet under uppväxten och vägen var stundtals krokig. Men – det är inte det som är det intressanta i det här sammanhanget. Det som verkligen fångade mig i boken var när författaren (och idag välkända Influencern, Carl Hedin) skriver om en insikt han får. Han har jobbat och slitit hos en mycket erkänd ryttare men han har inte fått ut det han vill. Han bestämmer sig därför för att sluta och i ett möte med en annan ryttare ”beklagar” han sig över att inte fått tillräckligt med support i sin egen ridning i sin anställning. Nu ville han hitta ett ställe att arbeta på där hans arbetsgivare skulle stötta honom i vått och torrt och verkligen prioritera att utveckla hans ridning.
Det blev en hård landning för Carl när han istället för medhåll från den han talade ut hos fick veta att han letade efter något som aldrig skulle hända. Ansvaret låg på honom själv. Den utveckling han ville ha, fick han själv ansvara för att åstadkomma.
I Carls fall handlade det efter mycket vånda om att han ”såg ljuset”, han fick insikten att han själv måste skapa sina förutsättningar. Det var hans jobb att få de mest kompetenta människorna att faktiskt vilja arbeta med honom i en slags win – win. Och vägen dit kunde han bara leda själv. Eller som han själv uttrycker det i boken: ”I din utvecklings förarstol sitter inte din tränare, din mamma eller din häst. Där sitter bara du”.
I samband med denna kloka insikt hörde jag en intervju, lite i bakgrunden, några dagar senare. Det är en person från HR på ett stort svenskt företag som berättar hur de lyckas ”fånga” Generation Z. ”Vi beskriver det som en utvecklingsresa” säger HR-personen. ”Genom att få de unga att förstå att verksamheten utvecklas om de utvecklas så gör vi det tillsammans. Och vi kommer verkligen att prioritera deras personliga utveckling. Då vill de hoppa i båten”. Nu är ju Carl Hedin några år för gammal för att vara Gen Z. Därav kanske hans insikt. Men när vi hör hur man resonerar på det här företaget så är det lätt att tro att det tyvärr är många i ”bomullsgenerationen” som kanske aldrig får den för livet alldeles nödvändiga insikten.
Vems fel är det. Sannolikt inte deras eget i alla fall.
Mapmaker 