När vi nu utvecklar AI-system som kan utföra uppgifter som tidigare ansågs kräva mänsklig intelligens, måste vi då omvärdera själva intelligensbegreppet?
Historisk syn på intelligens
Mänsklig intelligens har utvecklats genom miljontals år av evolution och är starkt kopplad till vår förmåga att överleva, kommunicera och samarbeta i sociala grupper. Hur mänsklig intelligens fungerar är också något som fascinerat oss sedan århundraden tillbaka. Tidiga filosofer som Platon och Aristoteles diskuterade intelligens som en abstrakt egenskap kopplad till själens förmåga att förstå och resonera. Långt senare, på 1800-talet försökte forskare som Franz Joseph Gall koppla intelligens och personlighet till olika delar av hjärnan genom att studera skallens form och struktur. Phrenologi som det kallas idag, saknade vetenskapligt stöd, men var ett tidigt försök att koppla kognition till hjärnan. I början av 1900-talet började man intressera sig på allvar för fenomenet mänsklig intelligens och två fransmän – Alfred Binet och Theodore Simon utvecklade ett av de första standardiserade intelligenstesten för att identifiera barn som behövde extra stöd i skolan. Detta test utvecklades sedan vidare av Lewis Terman till det så kallade Stanford-Binet-testet och i samband med det introducerades också IQ-begreppet. Stanford-Binet-testet användes under lång tid som ett sätt att mäta intelligens, inte bara hos barn utan med lite otur kunde man få genomföra ett IQ test i samband med jobbsökning så sent som långt in på 1980-talet. Även idag härstammar våra betydligt mer moderna och mångfacetterade intelligenstest från Binets ursprungliga arbete.
Modern syn på intelligensbegreppet
Idag har vi insett att mänsklig intelligens är en komplex och mångfacetterad förmåga som innefattar en rad mentala processer och kapaciteter. Den kan beskrivas som förmågan att lära sig av erfarenheter, anpassa sig till nya situationer, förstå och hantera abstrakta koncept, lösa problem och resonera logiskt. Olika kognitiva förmågor, språklig intelligens, social och emotionell intelligens, kreativitet och anpassningsförmåga har alla betydelse för hur intelligenta vi kan anses vara. Modern forskning visar också tydligt att intelligens är betydligt mer mångdimensionell än vi tidigare kunnat föreställa oss och att den påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer. Neurovetenskap har även visat att olika delar av hjärnan är involverade i olika aspekter av intelligens, och att intelligens kan vara plastisk, det vill säga förändras över tid beroende på erfarenheter och lärande. Tidigare sades det också att vi bara använde ca 10 % av vår hjärna men dagens forskning pekar på att det inte finns några ställen i hjärnan som inte fungerar eller sover. Hjärnan fungerar alltså i princip hundraprocentigt hela tiden även om vissa delar jobbar mer än andra beroende på vilken aktivitet och vilket sammanhang vi befinner oss i.
Idag är diskussionen om vår mänskliga intelligens högaktuell. För vad kommer att hända med den i samband med att AI utvecklas allt snabbare, och hur påverkar AIs framsteg vår syn på intelligens som ett unikt mänskligt attribut? När vi nu utvecklar AI-system som kan utföra uppgifter som tidigare ansågs kräva mänsklig intelligens, måste vi då omvärdera själva intelligensbegreppet?
Mapmaker 