Idag lever vi i ett ”copingsamhälle”. Med det menar jag att vi, okänt hur, har utvecklat en otrolig förmåga att normalisera det onormala. Som om vi bara har bestämt oss för att acceptera, oavsett vad. Saker som borde innebära en hel del huvudbry innebär inte ens en axelryckning längre. Det blir bara ett kort konstaterande: ”Jaha, så är det nu.” Låt mig ta några exempel.
Kriget i Ukraina
Det pågår fortfarande. 75 mil från Sveriges gräns. Som att köra från Malmö till Uppsala. Borde inte det vara ett problem? Idag skrivs det mest små korta notiser om det i tidningarna. (Om inte Donald Trump får ett utbrott på landets folkvalda ledare eller kommer med några andra underhållande utspel). Men kriget – vi har liksom vant oss vid det. Idag är det mest som ett svagt brus i bakgrunden. Det bara finns där, som om det allltid hållit på.
Algblomning
Numera är det så vanligt att medierna tipsar om hur man ska bada i giftigt vatten (bestående av en grön geggig sörja), istället för att låta bli – ”få bara inte en kallsup och duscha av ungarna efteråt så är det lugnt!”. Då kan man ta sitt lilla dopp. Inga problem även om det ser lite läskigt ut. Jag bara undrar – när blev bada i giftigt vatten ett normalt badtips?
Europa kokar
Spanien, Italien, Grekland – 45 grader och asfalten smälter. Normalt ”semesterväder” med andra ord. Något man får räkna med om man nu ska åka dit. Lite AC, en Aperol Spritz och vi är tillbaka i zonen. Borde man vara bekymrad? Det tar vi sen. Eller aldrig.
Man får inte ha dubbar på Hornsgatan…….
Sist men inte minst har vi Putin. Ett Ryssland som hotar Sverige rakt ut – och vi svarar med att låtsas som inget händer.”Ryssarna har ju alltid varit lite intresserade av Gotland.” Händer nog inte så mycket där. Eller som Fredrik Andersson (ståuppkomiker) säger. ”Jag tror inte att det kommer att rulla in pansarvagnar i Stockholm den närmaste tiden. Man får ju inte ha dubbar på Hornsgatan.”
I övrigt konstaterar vi mest att 60% av dagens unga inte är beredda att försvara Sverige om det blir krig. Vem ska göra det då? Behöver vi inte bekymra oss om nu. Den pucken tar vi om det blir aktuellt.
Det är som att vårt samhälle kärnat ihop en sorts kollektiv copingmekanism. Det spelar inte så stor roll vad det gäller. Om vi bara låtsas som att det är normalt, så blir det väl det?
Eller åtminstone uthärdligt.
Mapmaker 